densannaromanen.blogg.se

Fin dag i götet, Knäckäpplen och kyssar!

 

Sen har jag mest skällt lite på den här grisen som absolut vill att man ska vara vaken nattetid men gärna somnar så fort man borde gå upp morgontid. Dock är hon förlåten så fort hon kommer springandes med det högsta spinnet i denna värld och lägger sig tätt intill. Har dock jättesvårt att förstå den förlåtande känslan i detta nu eftersom det i skrivande stund pågår någon typ av "datten" mellan katterna. På mina ben under täcket och genom hela lägenheten springer de.

Dribblar någon plingande leksaksmus och med utfällda klor glidtacklar de varandra över golvet. 

Klockan är halv ett. Jag har körlektion klockan åtta imorgon. Nu rev de ner alla mina penslar.

Jag avgår.

När man inte sysslar med postsortering eller att riskera livet i och med övningskörning eller nyser trettio gånger på raken eller råkar säga till familjens yngsta medlem (Disa, katten som bestämt sig för att vända på dygnet) att SLUTA VARA SÅ FÖRBANNAT JOBBIG klockan tre på morgonen kan man ägna sig åt små glädjande saker. Till exempel kan man ägna en hel dag åt att leka med lilla Leah och äta jättemycket kakdeg, göra illrosa glass, kramas i soffan eller kanske gå på julmarknad och ge bort teckningar till främmande killar. Man kan också vakna sent och äta lussekatter och dricka varm choklad till frukost och kanske bli glad över en lite säkrare framtid i form av ett till jobb. Eller bara glädjas åt att marken och träden täckts av ett tjockt lager snö under natten och snart kompisar så är det faktiskt jul. 

Goderafton hej hej tjena. Jag kom precis hem från den så kallade "riskettan" som alltså är en del av körkortsutbildningen i Sverige. Jag lärde mig framför allt två saker, nämligen att 1. man borde inte vistas i miljöer där bilar rullar och verkligen inte själv köra bil för det är livsfarligt och min dödsångest blev om möjligt ännu större och 2. män kör bättre bil MEN statistiskt sett så ligger de bakom majoriteten av olyckor som sker i trafiken.

:-D :-D :-D 

 

Allvarligt. Det finns tillfällen då min kropp börjar koka av frustration. Idag gjorde den det otaliga gånger under de där fyra timmarna och det är på riktigt både fysiskt och psykiskt ansträngande när det händer. Jag tappar fokus och vill protestera högt. I ett rum med ett tjugotal okända ansikten är det obehagligt att vara ensam mot strömmen.

Det började med att orden MANLIGT och KVINNLIGT visades på powerpointen framför oss varpå körläraren bad oss att två och två diskutera hur män respektive kvinnor kör bil. Sen ska vi prata om det i hela gruppen och kursledaren skriver upp vad vi kommit fram till i spalterna. Under KVINNLIGT fylls det på med ord så som "passiva", "försiktiga", "kör mer efter reglerna" och "oroliga". Under MANLIGT hamnar det motsatta, typ "offensiva", "säkrare", "tar mer risker", "kör fortare" och - håll i er - "stylande inför tjejer". Och så vidare. Ni fattar. 

Jag tror också att män i större utsträckning kör mer oförsiktigt, triggar igång varandra och vill visa vad de kan. Men jag saknar analysen. Jag saknar resonemang och frågan "VARFÖR". För vad lär vi oss av att räkna upp manliga och kvinnliga egenskaper i trafiken och ha en kursledare som förklarar dessa precis lika bombsäkert som hon just förklarat att alkohol gör oss oklarare i hjärnan? Absolut ingenting. 

När jag ska berätta vad vi i vår grupp kommit fram till börjar jag med att förklara varför jag tror att det är såhär. Jag säger att det handlar ju väldigt mycket om inlärda mönster det här. Att tjejer från att de är små lär sig att vara försiktiga och inte ta så mycket plats medan de små pojkarna oberoende av hur de är som personer alltid är små tuffingar med galna tryck och racerbilar på tröjan. Innan vi ens lärt oss gå eller prata har vi ju blivit satta i olika fack. Jag förklarar att jag tror att det är viktigt att prata om det för att kunna förstå samband och motverka alla tuffa krav killar har på sig (=trafikfara) och det dåliga självförtroendet tjejer visar på. Inte för att vara den där politiskt korrekta jobbiga tjejen som ständigt måste hävda sitt genustjaffs, utan för att förhindra olyckor relaterade till de här beteendena (plus att jag kanske vill så ett litet genusfrö i någons hjärna, okejråh erkänner). 

Mitt påstående möts av suckar och ett trött skratt av kursledaren. Hon avbryter med ett "så är det säkert" och ger mig en mentalt nertryckande klapp på huvudet. Så tittar killen till vänster om mig upp, skrattar hånande och säger "no offence tjejen, men asså killar e ju överlag bättre på att köra bil å liksom vi stylar ju för tjejerna å så me de e la för vi har ju mer intresse för att köra å så liksom". Något dör inom mig. Han har inte lyssnat. Han har valt att inte höra något alls av det jag just försökt förklara och känslan i mig känns igen för det är inte första gången det händer.

Kursen fortsätter i samma anda och gång på gång säger kursledaren emot sig själv genom att först visa statistik på olycksfall orsakade av män och deras så kallade "manliga egenskaper" och sen påstå att män liksom föds med en bättre förmåga än kvinnor när det kommer till att köra bil. 

Och jag sitter tyst. Stirrar ner i pappret, knyter näven under bordet. Känner hur hopplösheten fyller mig och jag förbannar på riktigt allt som har med den här riskettan att göra.

 

Börja med att hacka två vitlöksklyftor. Fräs dessa i olja och häll över typ två deciliter vitt vin. Låt vinet koka så mycket att det knappt finns något kvar för att sen tillsätta två deciliter grädde. Rör ihop och låt det koka upp någon minut. Häll i en klick smör och salta!! 

Koka valfri pasta under tiden du gör såsen. Rör ihop pasta och sås och i med en massa räkor eller någon annan typ av skaldjur om så önskas. Toppa med persilja och ät ihop med en glad person som den här till exempel: 

Tisdag. Lunchar med en mysig moster som bjuder på alldeles färska ägg och pizza. Snackar högt, lågt och mittemellan. En sådan där liten stund som sitter kvar som ett leende resten av dagen och värmer. 

Här är Malins pannkaka. Hon körde extra allt skulle man kunna säga. Ett lager nutella längst ner, sen glass och så en topping av jordgubbssylt. Efteråt konstaterade hon att hon skulle kunnat skippa sylten ändå. 

Morgonmyset med Elsa varje dag är livsviktigt. Hon är den snällaste och mjukaste lilla personen som finns och hennes största intressen i livet är att sova samt att samla på sig så många tofsar som möjligt som hon gömmer under bokhyllan. Lille bebis. 

 

Men han måste ju gå upp till slut, efter otaliga snooze-larm, och jag känner att det är en sån där dag. En som börjar med huvudvärk och för snabbt klappande hjärta och jag kommer sakna honom hela dagen, längta efter kvällen när vi sitter tätt ihop framför något halvkasst program på tv. Kommer oroa mig igenom timmarna tills dess. Inte somna om fastän det inte ljusnar än på länge.

Han vet. Han ser igenom mig som han alltid gör och när jag tror att han kommer in för att pussa mig hejdå viskar han vill du dricka lite te med mig innan jag går? 

Så ändrar dagen skepnad. Långsamt för varje klunk känner jag hur hans trygghet etablerar sig i mig och han stannar tills varenda liten droppe är uppdrucken. Säger lugnande roliga fina saker och när han ska gå känner jag hur hjärtat slår snabbt fast av kärleksrus och huvudvärken har nästan avtagit.

Jag älskar honom. För hur han ser igenom mig och för hans sätt att lugna mig som ingen annan. Han är allt och jag älskar älskar älskar älskar honom så oändligt mycket. 

Söndag. En sån där söndag med tillhörande söndagshumör (trött, halvdepp) och söndagsväder (grått). 

Vad ska du göra ikväll? 

Äta räkor och se på Solsidan, som förövrigt inte var alls bra sist tycker jag? Jag brukar gilla sorgligt blandat med roligt men det var ju enbart sorgligt fast några tappra försök på roligt. Nä. Hoppas på bättre lycka idag. 

Vad blir du glad av att få höra att du är?
En bra person sa till mig att jag utstrålar värme, då blev jag glad. Blir glad av att höra att jag är snäll och smart också, eftersom det är saker jag värdesätter högt i andra. 

Visa en bild du inte minns har tagits: 

"Gå inte vägen förbi skolan på vägen hem, Sanna. Hoppa av bussen en hållplats tidigare så att du slipper gå där det är så öde. Se till att aldrig någonsin bli för full. Låt inte glaset stå där du inte ser det, du kan bli drogad och tappa kontroll." Vad vi har fightats om det där, jag och mamma. Jag med min redan mycket etablerade rädsla har skrikit att det är minsann inte jag som tjej som ska akta mig och vara försiktig. Varför ska jag sluta gå den absolut smidigaste vägen hem från bussen och därmed ge en obehaglig skara män makten över mig? Varför ska jag på grund av det kön jag föddes till behöva vara rädd? Jag. Tänker. Inte. 

 

Men jag förstår henne nu och jag har nog alltid någonstans gjort det. Min mamma har aldrig någonsin tyckt att jag ska behöva akta mig, vara försiktig, begränsa mig. Hon har bara vetat. Sett hur samhället ser ut. Läst om våldtäkter på öde gångvägar genom mörka parker. Gjort allt i sin makt för att de aldrig någonsin ska drabba hennes egna döttrar. 

Man kan inte vara försiktig nog för att förhindra en våldtäkt, både jag och min mamma vet egentligen det alltför väl. De sker ju liksom överallt precis hela tiden. På krogen, hemma av någon som man litar på, när man spiknykter går av bussen en eftermiddag när mörkret knappt lagt sig, i den egna trappuppgången eller vid fredagsmyset tillsammans med pojkvännen eller varför inte pappan till de gemensamma barnen.

Därför tänker jag så förbannat mycket på vad jag ska säga till min egna eventuella framtida dotter. Jag vet redan nu hur jag kommer gå under av oro när hon går ensam hem på kvällarna men hur den rädslan inte får påverka henne. Hur gör man? Jag vill få henne att förstå att våldtäkter sker hela tiden men jag vill inte begränsa henne mer än vad samhället redan kommer att göra och det enbart på grund av hennes kön. Vill inte göra henne rädd och begränsad men samtidigt medveten om hur världen ser ut och lyfta fram för henne att vad du än har på dig eller hur full du än råkar bli får ingen gå över dina gränser. Det är aldrig ditt fel. Aldrig någonsin ditt fel. Det är männen som ska sluta våldta, aldrig kvinnor som ska sluta våldtas.  

Oron äter alltså på riktigt upp mig redan nu och jag funderar varje dag på hur jag ska bemöta den rädslan när min eventuella framtida dotter ska ut i det här stundtals så fruktansvärda samhället. Hur fan släpper man taget om henne när man vet hur världen ser ut? Kan i alla fall konstatera att förståelsen för min mamma blir större och större, samtidigt som min glöd och passion för feminism och kvinnors rättigheter bara växer och växer. 

 

För såhär är det: varje gång vi försöker hitta sätt för kvinnor att förhindra att bli våldtagna lägger vi skulden på de som drabbas och det har vi alla skyldighet att undvika till varje pris.