densannaromanen.blogg.se

"Gå inte vägen förbi skolan på vägen hem, Sanna. Hoppa av bussen en hållplats tidigare så att du slipper gå där det är så öde. Se till att aldrig någonsin bli för full. Låt inte glaset stå där du inte ser det, du kan bli drogad och tappa kontroll." Vad vi har fightats om det där, jag och mamma. Jag med min redan mycket etablerade rädsla har skrikit att det är minsann inte jag som tjej som ska akta mig och vara försiktig. Varför ska jag sluta gå den absolut smidigaste vägen hem från bussen och därmed ge en obehaglig skara män makten över mig? Varför ska jag på grund av det kön jag föddes till behöva vara rädd? Jag. Tänker. Inte. 

 

Men jag förstår henne nu och jag har nog alltid någonstans gjort det. Min mamma har aldrig någonsin tyckt att jag ska behöva akta mig, vara försiktig, begränsa mig. Hon har bara vetat. Sett hur samhället ser ut. Läst om våldtäkter på öde gångvägar genom mörka parker. Gjort allt i sin makt för att de aldrig någonsin ska drabba hennes egna döttrar. 

Man kan inte vara försiktig nog för att förhindra en våldtäkt, både jag och min mamma vet egentligen det alltför väl. De sker ju liksom överallt precis hela tiden. På krogen, hemma av någon som man litar på, när man spiknykter går av bussen en eftermiddag när mörkret knappt lagt sig, i den egna trappuppgången eller vid fredagsmyset tillsammans med pojkvännen eller varför inte pappan till de gemensamma barnen.

Därför tänker jag så förbannat mycket på vad jag ska säga till min egna eventuella framtida dotter. Jag vet redan nu hur jag kommer gå under av oro när hon går ensam hem på kvällarna men hur den rädslan inte får påverka henne. Hur gör man? Jag vill få henne att förstå att våldtäkter sker hela tiden men jag vill inte begränsa henne mer än vad samhället redan kommer att göra och det enbart på grund av hennes kön. Vill inte göra henne rädd och begränsad men samtidigt medveten om hur världen ser ut och lyfta fram för henne att vad du än har på dig eller hur full du än råkar bli får ingen gå över dina gränser. Det är aldrig ditt fel. Aldrig någonsin ditt fel. Det är männen som ska sluta våldta, aldrig kvinnor som ska sluta våldtas.  

Oron äter alltså på riktigt upp mig redan nu och jag funderar varje dag på hur jag ska bemöta den rädslan när min eventuella framtida dotter ska ut i det här stundtals så fruktansvärda samhället. Hur fan släpper man taget om henne när man vet hur världen ser ut? Kan i alla fall konstatera att förståelsen för min mamma blir större och större, samtidigt som min glöd och passion för feminism och kvinnors rättigheter bara växer och växer. 

 

För såhär är det: varje gång vi försöker hitta sätt för kvinnor att förhindra att bli våldtagna lägger vi skulden på de som drabbas och det har vi alla skyldighet att undvika till varje pris.