men alla andra då?
Idag sa en person till mig att hen inte bryr sig om vilka som bestämmer i det här landet. Att hen skiter i om det är vänster, mittemellan eller höger. Att hen klarar sig med invandrare men skulle klara sig lika bra utan dem. Hen sa att det spelar ingen roll, hens liv kommer inte att påverkas av det ändå.
Men så bra då, att ditt liv som vit heterosexuell man inte hotas av varken det ena eller andra. Jag bara undrar om du någonsin gav alla de andra en tanke innan du uttalade dig? Det homosexuella paret som med orden "värna om kärnfamiljen" kommer att förlora alla sina rättigheter som de i åratal fightats för att få. Kvinnorna som kämpat för jämlikhet som med ditt tankesätt kommer att förlora. De som blivit sjuka och inte kommer att ha råd med privat vård när den kommunala raserats. De där invandrarna som du skulle klarat dig utan - har du tänkt på vad de vore utan dig och ditt lands tillgångar när hela deras värld fallit samman i bomber? Kan vi inte tänka oss att dela med oss av allt det här då? Ge av det vi har, ta av det vi får tillbaka.
Har du tänkt på alla dem? De som inte är du. Om inte: snälla gör det då. Snälla snälla snälla.
S.
the risketta!
Goderafton hej hej tjena. Jag kom precis hem från den så kallade "riskettan" som alltså är en del av körkortsutbildningen i Sverige. Jag lärde mig framför allt två saker, nämligen att 1. man borde inte vistas i miljöer där bilar rullar och verkligen inte själv köra bil för det är livsfarligt och min dödsångest blev om möjligt ännu större och 2. män kör bättre bil MEN statistiskt sett så ligger de bakom majoriteten av olyckor som sker i trafiken.
:-D :-D :-D
Allvarligt. Det finns tillfällen då min kropp börjar koka av frustration. Idag gjorde den det otaliga gånger under de där fyra timmarna och det är på riktigt både fysiskt och psykiskt ansträngande när det händer. Jag tappar fokus och vill protestera högt. I ett rum med ett tjugotal okända ansikten är det obehagligt att vara ensam mot strömmen.
Det började med att orden MANLIGT och KVINNLIGT visades på powerpointen framför oss varpå körläraren bad oss att två och två diskutera hur män respektive kvinnor kör bil. Sen ska vi prata om det i hela gruppen och kursledaren skriver upp vad vi kommit fram till i spalterna. Under KVINNLIGT fylls det på med ord så som "passiva", "försiktiga", "kör mer efter reglerna" och "oroliga". Under MANLIGT hamnar det motsatta, typ "offensiva", "säkrare", "tar mer risker", "kör fortare" och - håll i er - "stylande inför tjejer". Och så vidare. Ni fattar.
Jag tror också att män i större utsträckning kör mer oförsiktigt, triggar igång varandra och vill visa vad de kan. Men jag saknar analysen. Jag saknar resonemang och frågan "VARFÖR". För vad lär vi oss av att räkna upp manliga och kvinnliga egenskaper i trafiken och ha en kursledare som förklarar dessa precis lika bombsäkert som hon just förklarat att alkohol gör oss oklarare i hjärnan? Absolut ingenting.
När jag ska berätta vad vi i vår grupp kommit fram till börjar jag med att förklara varför jag tror att det är såhär. Jag säger att det handlar ju väldigt mycket om inlärda mönster det här. Att tjejer från att de är små lär sig att vara försiktiga och inte ta så mycket plats medan de små pojkarna oberoende av hur de är som personer alltid är små tuffingar med galna tryck och racerbilar på tröjan. Innan vi ens lärt oss gå eller prata har vi ju blivit satta i olika fack. Jag förklarar att jag tror att det är viktigt att prata om det för att kunna förstå samband och motverka alla tuffa krav killar har på sig (=trafikfara) och det dåliga självförtroendet tjejer visar på. Inte för att vara den där politiskt korrekta jobbiga tjejen som ständigt måste hävda sitt genustjaffs, utan för att förhindra olyckor relaterade till de här beteendena (plus att jag kanske vill så ett litet genusfrö i någons hjärna, okejråh erkänner).
Mitt påstående möts av suckar och ett trött skratt av kursledaren. Hon avbryter med ett "så är det säkert" och ger mig en mentalt nertryckande klapp på huvudet. Så tittar killen till vänster om mig upp, skrattar hånande och säger "no offence tjejen, men asså killar e ju överlag bättre på att köra bil å liksom vi stylar ju för tjejerna å så me de e la för vi har ju mer intresse för att köra å så liksom". Något dör inom mig. Han har inte lyssnat. Han har valt att inte höra något alls av det jag just försökt förklara och känslan i mig känns igen för det är inte första gången det händer.
Kursen fortsätter i samma anda och gång på gång säger kursledaren emot sig själv genom att först visa statistik på olycksfall orsakade av män och deras så kallade "manliga egenskaper" och sen påstå att män liksom föds med en bättre förmåga än kvinnor när det kommer till att köra bil.
Och jag sitter tyst. Stirrar ner i pappret, knyter näven under bordet. Känner hur hopplösheten fyller mig och jag förbannar på riktigt allt som har med den här riskettan att göra.
Det började med att orden MANLIGT och KVINNLIGT visades på powerpointen framför oss varpå körläraren bad oss att två och två diskutera hur män respektive kvinnor kör bil. Sen ska vi prata om det i hela gruppen och kursledaren skriver upp vad vi kommit fram till i spalterna. Under KVINNLIGT fylls det på med ord så som "passiva", "försiktiga", "kör mer efter reglerna" och "oroliga". Under MANLIGT hamnar det motsatta, typ "offensiva", "säkrare", "tar mer risker", "kör fortare" och - håll i er - "stylande inför tjejer". Och så vidare. Ni fattar.
Jag tror också att män i större utsträckning kör mer oförsiktigt, triggar igång varandra och vill visa vad de kan. Men jag saknar analysen. Jag saknar resonemang och frågan "VARFÖR". För vad lär vi oss av att räkna upp manliga och kvinnliga egenskaper i trafiken och ha en kursledare som förklarar dessa precis lika bombsäkert som hon just förklarat att alkohol gör oss oklarare i hjärnan? Absolut ingenting.
När jag ska berätta vad vi i vår grupp kommit fram till börjar jag med att förklara varför jag tror att det är såhär. Jag säger att det handlar ju väldigt mycket om inlärda mönster det här. Att tjejer från att de är små lär sig att vara försiktiga och inte ta så mycket plats medan de små pojkarna oberoende av hur de är som personer alltid är små tuffingar med galna tryck och racerbilar på tröjan. Innan vi ens lärt oss gå eller prata har vi ju blivit satta i olika fack. Jag förklarar att jag tror att det är viktigt att prata om det för att kunna förstå samband och motverka alla tuffa krav killar har på sig (=trafikfara) och det dåliga självförtroendet tjejer visar på. Inte för att vara den där politiskt korrekta jobbiga tjejen som ständigt måste hävda sitt genustjaffs, utan för att förhindra olyckor relaterade till de här beteendena (plus att jag kanske vill så ett litet genusfrö i någons hjärna, okejråh erkänner).
Mitt påstående möts av suckar och ett trött skratt av kursledaren. Hon avbryter med ett "så är det säkert" och ger mig en mentalt nertryckande klapp på huvudet. Så tittar killen till vänster om mig upp, skrattar hånande och säger "no offence tjejen, men asså killar e ju överlag bättre på att köra bil å liksom vi stylar ju för tjejerna å så me de e la för vi har ju mer intresse för att köra å så liksom". Något dör inom mig. Han har inte lyssnat. Han har valt att inte höra något alls av det jag just försökt förklara och känslan i mig känns igen för det är inte första gången det händer.
Kursen fortsätter i samma anda och gång på gång säger kursledaren emot sig själv genom att först visa statistik på olycksfall orsakade av män och deras så kallade "manliga egenskaper" och sen påstå att män liksom föds med en bättre förmåga än kvinnor när det kommer till att köra bil.
Och jag sitter tyst. Stirrar ner i pappret, knyter näven under bordet. Känner hur hopplösheten fyller mig och jag förbannar på riktigt allt som har med den här riskettan att göra.
(........förutom att de visade läskiga videos på trafikolyckor vilket fick mig att förstå att jag minsann inte är en mes som tycker bilar är farliga saker som kanske egentligen inte borde finnas. Frågan är om jag ens kommer ta körkort. Hehehhee.)
hur bemöter man sina egna rädslor utan att drabba sin eventuella framtida dotter?
"Gå inte vägen förbi skolan på vägen hem, Sanna. Hoppa av bussen en hållplats tidigare så att du slipper gå där det är så öde. Se till att aldrig någonsin bli för full. Låt inte glaset stå där du inte ser det, du kan bli drogad och tappa kontroll." Vad vi har fightats om det där, jag och mamma. Jag med min redan mycket etablerade rädsla har skrikit att det är minsann inte jag som tjej som ska akta mig och vara försiktig. Varför ska jag sluta gå den absolut smidigaste vägen hem från bussen och därmed ge en obehaglig skara män makten över mig? Varför ska jag på grund av det kön jag föddes till behöva vara rädd? Jag. Tänker. Inte.
Men jag förstår henne nu och jag har nog alltid någonstans gjort det. Min mamma har aldrig någonsin tyckt att jag ska behöva akta mig, vara försiktig, begränsa mig. Hon har bara vetat. Sett hur samhället ser ut. Läst om våldtäkter på öde gångvägar genom mörka parker. Gjort allt i sin makt för att de aldrig någonsin ska drabba hennes egna döttrar.
Man kan inte vara försiktig nog för att förhindra en våldtäkt, både jag och min mamma vet egentligen det alltför väl. De sker ju liksom överallt precis hela tiden. På krogen, hemma av någon som man litar på, när man spiknykter går av bussen en eftermiddag när mörkret knappt lagt sig, i den egna trappuppgången eller vid fredagsmyset tillsammans med pojkvännen eller varför inte pappan till de gemensamma barnen.
Man kan inte vara försiktig nog för att förhindra en våldtäkt, både jag och min mamma vet egentligen det alltför väl. De sker ju liksom överallt precis hela tiden. På krogen, hemma av någon som man litar på, när man spiknykter går av bussen en eftermiddag när mörkret knappt lagt sig, i den egna trappuppgången eller vid fredagsmyset tillsammans med pojkvännen eller varför inte pappan till de gemensamma barnen.
Därför tänker jag så förbannat mycket på vad jag ska säga till min egna eventuella framtida dotter. Jag vet redan nu hur jag kommer gå under av oro när hon går ensam hem på kvällarna men hur den rädslan inte får påverka henne. Hur gör man? Jag vill få henne att förstå att våldtäkter sker hela tiden men jag vill inte begränsa henne mer än vad samhället redan kommer att göra och det enbart på grund av hennes kön. Vill inte göra henne rädd och begränsad men samtidigt medveten om hur världen ser ut och lyfta fram för henne att vad du än har på dig eller hur full du än råkar bli får ingen gå över dina gränser. Det är aldrig ditt fel. Aldrig någonsin ditt fel. Det är männen som ska sluta våldta, aldrig kvinnor som ska sluta våldtas.
Oron äter alltså på riktigt upp mig redan nu och jag funderar varje dag på hur jag ska bemöta den rädslan när min eventuella framtida dotter ska ut i det här stundtals så fruktansvärda samhället. Hur fan släpper man taget om henne när man vet hur världen ser ut? Kan i alla fall konstatera att förståelsen för min mamma blir större och större, samtidigt som min glöd och passion för feminism och kvinnors rättigheter bara växer och växer.
Oron äter alltså på riktigt upp mig redan nu och jag funderar varje dag på hur jag ska bemöta den rädslan när min eventuella framtida dotter ska ut i det här stundtals så fruktansvärda samhället. Hur fan släpper man taget om henne när man vet hur världen ser ut? Kan i alla fall konstatera att förståelsen för min mamma blir större och större, samtidigt som min glöd och passion för feminism och kvinnors rättigheter bara växer och växer.
För såhär är det: varje gång vi försöker hitta sätt för kvinnor att förhindra att bli våldtagna lägger vi skulden på de som drabbas och det har vi alla skyldighet att undvika till varje pris.
S.
#1000ungafeminister
Jag är feminist för att jag inte vill vara rädd mer när jag går hem sent på kvällen. För att jag är trött på att bli bedömd utifrån min kropp. För att jag inte för mitt liv kan förstå varför män tjänar mer pengar än kvinnor som arbetar med exakt samma saker. För att kvinnor i andra delar av världen inte ens får arbeta. För att jag när vi satt i ring på mellanstadiet satt med benen lite upphöjt över stolen när jag såg att min bästa kompis lår inte täckte lika stor del av sitsen som mina gjorde. För att när jag på högstadiet blev tagen på rumpan av en kille i klassen om och om igen och till sist skrek högt "MEN SLUTA TA MIG PÅ RÖVEN" blev tillsagd av en lärare att "säg inte röven, Sanna". För att hon när jag frågade om hon inte skulle säga till honom att sluta tafsa istället svarade att "killar styrs av hormoner". För att hon också viskade till mig sen att jag kanske faktiskt skulle ta det hela som en komplimang istället, han kanske rentav var kär i mig?!
För att min eventuella framtida dotter ska kunna gå klädd hur fan hon vill och vara hur full som helst utan att någon endaste person tar sig friheten att gå över hennes gränser som hon och bara hon sätter.
Därför, för att nämna några anledningar, är jag feminist.
För att min eventuella framtida dotter ska kunna gå klädd hur fan hon vill och vara hur full som helst utan att någon endaste person tar sig friheten att gå över hennes gränser som hon och bara hon sätter.
Därför, för att nämna några anledningar, är jag feminist.
