men alla andra då?
Idag sa en person till mig att hen inte bryr sig om vilka som bestämmer i det här landet. Att hen skiter i om det är vänster, mittemellan eller höger. Att hen klarar sig med invandrare men skulle klara sig lika bra utan dem. Hen sa att det spelar ingen roll, hens liv kommer inte att påverkas av det ändå.
Men så bra då, att ditt liv som vit heterosexuell man inte hotas av varken det ena eller andra. Jag bara undrar om du någonsin gav alla de andra en tanke innan du uttalade dig? Det homosexuella paret som med orden "värna om kärnfamiljen" kommer att förlora alla sina rättigheter som de i åratal fightats för att få. Kvinnorna som kämpat för jämlikhet som med ditt tankesätt kommer att förlora. De som blivit sjuka och inte kommer att ha råd med privat vård när den kommunala raserats. De där invandrarna som du skulle klarat dig utan - har du tänkt på vad de vore utan dig och ditt lands tillgångar när hela deras värld fallit samman i bomber? Kan vi inte tänka oss att dela med oss av allt det här då? Ge av det vi har, ta av det vi får tillbaka.
Har du tänkt på alla dem? De som inte är du. Om inte: snälla gör det då. Snälla snälla snälla.
S.
fin vardag med henne.
Fin dag i götet, Knäckäpplen och kyssar!
Hon målar, jag testar ett drag vilket direkt åker ner i soporna. Ingen talang där inte.
Möbelsnickeri och vinkvällar. Här vårat bord.
Genuint fint.
A.
den ensamma rödvinsprovaren.
Sen sist har det snöat och hjärtat mitt har därmed hoppat glädjeskutt. Det enda negativa med detta vackra var att 1. jag och Andreas höll på att krocka med våra inte så dubbiga dubbdäck och 2. det blev plusgrader = snö borta lika fort som den kom.
Sen har jag mest skällt lite på den här grisen som absolut vill att man ska vara vaken nattetid men gärna somnar så fort man borde gå upp morgontid. Dock är hon förlåten så fort hon kommer springandes med det högsta spinnet i denna värld och lägger sig tätt intill. Har dock jättesvårt att förstå den förlåtande känslan i detta nu eftersom det i skrivande stund pågår någon typ av "datten" mellan katterna. På mina ben under täcket och genom hela lägenheten springer de.
Dribblar någon plingande leksaksmus och med utfällda klor glidtacklar de varandra över golvet.
Klockan är halv ett. Jag har körlektion klockan åtta imorgon. Nu rev de ner alla mina penslar.
Jag avgår.
S.
december.
När man inte sysslar med postsortering eller att riskera livet i och med övningskörning eller nyser trettio gånger på raken eller råkar säga till familjens yngsta medlem (Disa, katten som bestämt sig för att vända på dygnet) att SLUTA VARA SÅ FÖRBANNAT JOBBIG klockan tre på morgonen kan man ägna sig åt små glädjande saker. Till exempel kan man ägna en hel dag åt att leka med lilla Leah och äta jättemycket kakdeg, göra illrosa glass, kramas i soffan eller kanske gå på julmarknad och ge bort teckningar till främmande killar. Man kan också vakna sent och äta lussekatter och dricka varm choklad till frukost och kanske bli glad över en lite säkrare framtid i form av ett till jobb. Eller bara glädjas åt att marken och träden täckts av ett tjockt lager snö under natten och snart kompisar så är det faktiskt jul.
S.
the risketta!
Goderafton hej hej tjena. Jag kom precis hem från den så kallade "riskettan" som alltså är en del av körkortsutbildningen i Sverige. Jag lärde mig framför allt två saker, nämligen att 1. man borde inte vistas i miljöer där bilar rullar och verkligen inte själv köra bil för det är livsfarligt och min dödsångest blev om möjligt ännu större och 2. män kör bättre bil MEN statistiskt sett så ligger de bakom majoriteten av olyckor som sker i trafiken.
:-D :-D :-D
Allvarligt. Det finns tillfällen då min kropp börjar koka av frustration. Idag gjorde den det otaliga gånger under de där fyra timmarna och det är på riktigt både fysiskt och psykiskt ansträngande när det händer. Jag tappar fokus och vill protestera högt. I ett rum med ett tjugotal okända ansikten är det obehagligt att vara ensam mot strömmen.
Det började med att orden MANLIGT och KVINNLIGT visades på powerpointen framför oss varpå körläraren bad oss att två och två diskutera hur män respektive kvinnor kör bil. Sen ska vi prata om det i hela gruppen och kursledaren skriver upp vad vi kommit fram till i spalterna. Under KVINNLIGT fylls det på med ord så som "passiva", "försiktiga", "kör mer efter reglerna" och "oroliga". Under MANLIGT hamnar det motsatta, typ "offensiva", "säkrare", "tar mer risker", "kör fortare" och - håll i er - "stylande inför tjejer". Och så vidare. Ni fattar.
Jag tror också att män i större utsträckning kör mer oförsiktigt, triggar igång varandra och vill visa vad de kan. Men jag saknar analysen. Jag saknar resonemang och frågan "VARFÖR". För vad lär vi oss av att räkna upp manliga och kvinnliga egenskaper i trafiken och ha en kursledare som förklarar dessa precis lika bombsäkert som hon just förklarat att alkohol gör oss oklarare i hjärnan? Absolut ingenting.
När jag ska berätta vad vi i vår grupp kommit fram till börjar jag med att förklara varför jag tror att det är såhär. Jag säger att det handlar ju väldigt mycket om inlärda mönster det här. Att tjejer från att de är små lär sig att vara försiktiga och inte ta så mycket plats medan de små pojkarna oberoende av hur de är som personer alltid är små tuffingar med galna tryck och racerbilar på tröjan. Innan vi ens lärt oss gå eller prata har vi ju blivit satta i olika fack. Jag förklarar att jag tror att det är viktigt att prata om det för att kunna förstå samband och motverka alla tuffa krav killar har på sig (=trafikfara) och det dåliga självförtroendet tjejer visar på. Inte för att vara den där politiskt korrekta jobbiga tjejen som ständigt måste hävda sitt genustjaffs, utan för att förhindra olyckor relaterade till de här beteendena (plus att jag kanske vill så ett litet genusfrö i någons hjärna, okejråh erkänner).
Mitt påstående möts av suckar och ett trött skratt av kursledaren. Hon avbryter med ett "så är det säkert" och ger mig en mentalt nertryckande klapp på huvudet. Så tittar killen till vänster om mig upp, skrattar hånande och säger "no offence tjejen, men asså killar e ju överlag bättre på att köra bil å liksom vi stylar ju för tjejerna å så me de e la för vi har ju mer intresse för att köra å så liksom". Något dör inom mig. Han har inte lyssnat. Han har valt att inte höra något alls av det jag just försökt förklara och känslan i mig känns igen för det är inte första gången det händer.
Kursen fortsätter i samma anda och gång på gång säger kursledaren emot sig själv genom att först visa statistik på olycksfall orsakade av män och deras så kallade "manliga egenskaper" och sen påstå att män liksom föds med en bättre förmåga än kvinnor när det kommer till att köra bil.
Och jag sitter tyst. Stirrar ner i pappret, knyter näven under bordet. Känner hur hopplösheten fyller mig och jag förbannar på riktigt allt som har med den här riskettan att göra.
Det började med att orden MANLIGT och KVINNLIGT visades på powerpointen framför oss varpå körläraren bad oss att två och två diskutera hur män respektive kvinnor kör bil. Sen ska vi prata om det i hela gruppen och kursledaren skriver upp vad vi kommit fram till i spalterna. Under KVINNLIGT fylls det på med ord så som "passiva", "försiktiga", "kör mer efter reglerna" och "oroliga". Under MANLIGT hamnar det motsatta, typ "offensiva", "säkrare", "tar mer risker", "kör fortare" och - håll i er - "stylande inför tjejer". Och så vidare. Ni fattar.
Jag tror också att män i större utsträckning kör mer oförsiktigt, triggar igång varandra och vill visa vad de kan. Men jag saknar analysen. Jag saknar resonemang och frågan "VARFÖR". För vad lär vi oss av att räkna upp manliga och kvinnliga egenskaper i trafiken och ha en kursledare som förklarar dessa precis lika bombsäkert som hon just förklarat att alkohol gör oss oklarare i hjärnan? Absolut ingenting.
När jag ska berätta vad vi i vår grupp kommit fram till börjar jag med att förklara varför jag tror att det är såhär. Jag säger att det handlar ju väldigt mycket om inlärda mönster det här. Att tjejer från att de är små lär sig att vara försiktiga och inte ta så mycket plats medan de små pojkarna oberoende av hur de är som personer alltid är små tuffingar med galna tryck och racerbilar på tröjan. Innan vi ens lärt oss gå eller prata har vi ju blivit satta i olika fack. Jag förklarar att jag tror att det är viktigt att prata om det för att kunna förstå samband och motverka alla tuffa krav killar har på sig (=trafikfara) och det dåliga självförtroendet tjejer visar på. Inte för att vara den där politiskt korrekta jobbiga tjejen som ständigt måste hävda sitt genustjaffs, utan för att förhindra olyckor relaterade till de här beteendena (plus att jag kanske vill så ett litet genusfrö i någons hjärna, okejråh erkänner).
Mitt påstående möts av suckar och ett trött skratt av kursledaren. Hon avbryter med ett "så är det säkert" och ger mig en mentalt nertryckande klapp på huvudet. Så tittar killen till vänster om mig upp, skrattar hånande och säger "no offence tjejen, men asså killar e ju överlag bättre på att köra bil å liksom vi stylar ju för tjejerna å så me de e la för vi har ju mer intresse för att köra å så liksom". Något dör inom mig. Han har inte lyssnat. Han har valt att inte höra något alls av det jag just försökt förklara och känslan i mig känns igen för det är inte första gången det händer.
Kursen fortsätter i samma anda och gång på gång säger kursledaren emot sig själv genom att först visa statistik på olycksfall orsakade av män och deras så kallade "manliga egenskaper" och sen påstå att män liksom föds med en bättre förmåga än kvinnor när det kommer till att köra bil.
Och jag sitter tyst. Stirrar ner i pappret, knyter näven under bordet. Känner hur hopplösheten fyller mig och jag förbannar på riktigt allt som har med den här riskettan att göra.
(........förutom att de visade läskiga videos på trafikolyckor vilket fick mig att förstå att jag minsann inte är en mes som tycker bilar är farliga saker som kanske egentligen inte borde finnas. Frågan är om jag ens kommer ta körkort. Hehehhee.)
